Världens bästa film
Många av de jag känner hävdar att det inte finns någon anledning att äga film. Och det är väl en synpunkt jag delar, numera. Jag delar dock inte den åsikt som oftast ligger bakom detta. Det brukar hävdas att man i stort sett aldrig ser om en film. I % räknat kan jag väl hålla med om det också. Eftersom man blir överöst med så mycket Hollywooddynga att man knappt tror att film är något annat än smattrande kulsprutor och lyckliga slut. Då vill man helst inte förlänga lidandet med att se om skiten.
Jag skulle dock vilja hävda att om man inte har behovet av att se om filmer så tittar man helt enkelt på fel filmer. Idag kände jag plötsligt ett enda långt begär efter att se om världens bästa film. Tyvärr kunde jag inte uppfylla denna önskan då min son knappast skulle tycka att 3 timmar konst var en bra idé. Jag vet inte om det var regnet och den allmänt gråa atmosfären som fick mig att plötsligt börja längta igen.
Jag har nämligen varit rädd för att se om den här filmen. Inte rädd för att den är obehaglig på något sätt, nej rädd för att den skall vara sämre den här gången. Ibland känner jag som Fred Madison i Lost Highway:
Fred: I like to remember things my own way.
Police: What do you mean by that?
Fred: How I remember them, not necessarily the way they happened.
Man vill ju inte att en film som är den bästa som någonsin gjorts skall förminskas bara p.g.a. min sinnesstämning var på ett visst sätt den dagen och minnet spelar mig ett spratt. Men jag tror att risken är minimal. Jag har åtminstone bestämt mig nu, jag kommer att se den igen innan semestern är slut. Den kräver dock, tystnad, tid och sinnesro så jag får välja min tidpunkt.
Och för er som inte redan sett på illustrationen eller ändå förstått vad jag pratar om så är det självklart Stalker av Andrei Tarkovsky från 1979 jag pratar om. Förra gången jag såg den blev jag lycklig och deprimerad på samma gång. Lycklig över att ha fått ta del av något helt obegripligt fantastiskt. Att en så abstrakt upplevelse kunde beröra mig så djupt var jag inte medveten om. Deprimerad för att mitt filmintresse fick sig en rejäl törn.
Jag ville inte se en enda film på flera veckor. Det kändes liksom meningslöst eftersom något rimligen aldrig skulle kunna bli lika bra, eller ens vara värdig i jämförelse. Och hittills har jag faktiskt inte kunnat se någonting som tenderar att nå Stalkers höjder. Inte ens något av Andrei Tarkovskys andra verk är i närheten, även om jag avgudar det mesta han gjort. Till sist bjuder jag på världens bästa scen ur världens bästa film:
